tisdag 22 april 2008

Jag ser det som en öppning

Livet är för stort för att jag ska kunna definiera det. Det är för mycket lixom och eftersom jag inte vet vad livet är för något så har jag så svårt att göra något av det.
Men jag vet ju ändå vad jag vill, eller nej föresten, det vet jag inte alls. Jag har ingen jävla aning om vad jag vill.
Däremot är jag jävligt säker på vad jag inte vill. Jag ska lova mig själv redan nu att inte bli en sån som inte gör något av sitt liv.
Jag vet ”äldre” folk som fortfarande inte vet vad de vill göra med sitt, trots att de (enligt mig) borde ha bestämt sig för längesen. Får de inte panik för att livet rinner ur deras händer? Jag skulle ha fått det. När jag ser hur misslyckat folk inte gör något av sitt liv, bara driver runt. Då får jag ambitioner om hur jag inte vill att mitt liv ska se ut om 10 år. ”Inte sådär i alla fall”. Och även om jag inte vet något om livet så vet jag att det är för kort för att slösas bort.
Om höjdpunkten i vissa personers liv verkar vara att dricka sig full på mellanöl och sjunga falskt i en inrökt tvåa?
Nej tack, jag tror jag avstår.
För det är INTE det jag vill göra med mitt liv.
Jag vill leva det. Varför ska det vara så svårt att göra det? Det känns som att jag går runt och väntar på att livet ska börja. Efter studenten, tänker jag hela tiden, efter studenten då är jag fri och då jävlar.
Men efter studenten är jag inte fri, då väntar nytt ansvar och nya förpliktelser.
För att komma någonstans så måste jag tjäna pengar. Nya tankar dyker upp: När jag tjänat ihop tillräckligt mycket pengar, då jävlar!
Men det slutar med att man fastnar på ett tråkigt O-stimulerande jobb som man hatar med medelinkomstlön. Skaffar partner och barn och vips så är man medelålders och har en massa ungar på halsen.
Man fastnar, och kommer ingenstans.
Missförstå mig inte, jag vill gärna ha barn i framtiden. Men det känns som att jag kommer missa den tiden däremellan på grund utav att jag inte tar tag i mitt liv. Man tänker att livet är för kort, samtidigt som man får höra hela tiden: Men du har ju hela livet på dig att bestämma dig.
Men livet är ju för kort.
Jag vill bestämma mig nu, så att jag gör något med mitt liv. Jag vill inte bara låt det passera framför mina ögon bara för att jag är för osäker och rädd för att kunna ta tag i saker, för att jag är för rädd över var jag ska hamna. Men vad som helst är ju bättre än att sluta sitt liv på samma plats som man startade.
Jag vill inte sluta så, jag vill uppleva saker. och jag vill framförallt inte sluta som en bitter kärring om 40 år som gnäller på dagens ungdom bara för att jag är avundsjuk på att de fortfarande har en chans att förändra.
Oavsett vilken ålder man har så är man antingen för gammal eller för ung, det passar lixom aldrig. För folk bara skrattar åt en.
Om fyrtio år är det jag som kommer att sitta och säga åt barn i samma ålder som jag har nu: Men du har ju hela livet på dig att bestämma dig.
Nej, det har man inte, ibland måste man bestämma sig nu för annars passerar tillfället man väntade på så länge, så helt plötsligt är det borta. Då är det försent.
Det känns som om livet hela tiden ligger framför mig och inte låter mig göra sällskap med det. ”efter studenten” ”när jag tjänat mina pengar” då jävlar ska jag leva, men livet har redan börjat! Det började för längesen, det är bara jag som skjuter fram det på grund av att jag tvivlar på min egen förmåga att lyckas. Jag tror inte att jag kommer lyckas, det tror jag faktiskt inte. Men det vet jag ju inte förrän jag har testat, oh det sista jag vill är att sitta i min gungstol när jag är 70 och ångra att jag inte gjorde det jag ville, fan jag har ju antagligen bara ett liv. Det finns redan en massa saker som jag ångrar att jag inte har gjort. En massa saker som inte är avbokad på min ”to-do lista”, det ska fan inte bli ännu fler.
Mitt liv ska inte bara passera obemärkt, då kan jag ju lika gärna dö nu. Jag vill inte bara vara ett människoliv på jorden som levde där ett tag. Jag vill göra skillnad! Alltså, jag kräver inte utav mig själv att jag ska rädda jorden (även om det vore trevligt), men jag vill inte bara leva mitt liv bara för att ha levt det. Jag vill göra något av det.
Jag tänker inte acceptera att det är ”försent”.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vi måste rädda världen. Eller skriva världens bästa bok. Eller få en hel nation att älska oss. Annars kommer ingen komma ihåg oss.
Jag är så fruktansvärt jävla rädd för att bli bortglömd. Det och att bli tjock. My worst fears.