Я очень тупоумн

Jag sitter och pluggar ryska nu. Det behövs. Jag har försummat ryskan lite på sistone och jag märker det på föreläsningarna. Så nu pluggar jag. Och jag fylls av visdom av detta fantastiska språk. Seriöst, ryska är det coolaste språket som finns. Jag älskar det. Visste ni tillexempel att Stockholm heter Стокгольм. Bara en sån sak.

Jag har hittat min jacka. Den som jag tappade bort i lördags ni vet. Jag kom hem från Malmös utan jacka av någon anledning och jag har ingen aning om var jag hade gjort av den. Nu är den återfunnen. Vilket är underbart för det var min ganska dyra och ganska nya skidjacka. Varför jag gick ut i den vet jag inte. Det var kallt.

Jag skickade iaf ett antal sms till personerna jag var ute med i lördags och bad dom fylla mina minnesluckor när det kom till jackan (samt be om ursäkt för mitt beteende). Tydligen hade jag hämtat ut jackan. Eller Eli, som jag hängde in jackan tillsammans med, hade hämtat ut den och gett den till mej när vi gått. Alltså hade jag inte glömt kvar den i garderoben. Men den fanns inte på Emmas rum. Alltså tappade jag bort den påväg till Emmas rum. Vilket är en promenix på ungefär 130 meter. Hur löjligt är inte det!!? Det slutade med att Emma hittade den i hennes kök på korridoren. Jag hade hängt den där över en stol. HALLELUJAH!!! Den var alltså inte så borttappade som jag trodde och imorron efter min föreläsning ska jag hämta den. Jaaa :)

OCH, på fredag ska jag träffa Rebecka. Jaaa :)

The con

Jag är sur. Eller irriterad. WTF. Ticnet är dumdumidum. Jag sitter och försöker köpa biljetter till Tegan and Sara imorron men det går naturligtvis inte. Nejnej. Såklart ska det absolut inte vara lätt att köpa biljetter till en vanlig konsert.
Krångelkrångelkrångel. Why? Nu måste man typ vara medlem på biljettsidan. Hur löjligt är inte det? Varför måste jag vara medlem på sidan för att kunna boka biljett. Bajs.

Nu ska jag duscha.

Vet du hur hungrig jag var innan jag åt?!

Dagens rubrik går till Daniel. Jag älskar hans sätt att prata.
Igår var det första konfaträffen i år. Det kändes kul. Jag har nästan oroat mej lite för jag har liksom inte trott att jag skulle ha tid, lust eller ork. Men nu tror jag att jag har det.
Jag kom dit och ungefär samtidigt kom Daniel. Och gud vad jag har saknat honom. Jag bara sprang fram och kramade honom. Jag är dålig på att hålla kontakten med folk men Daniel vill jag hålla kontakten med. Så nu ska jag skärpa mej. Det var sjukt kul att se honom igen. Och inne på Nöbbelöv fanns det en väldans massa ex-konfirmander från förra året. Jag blev sjukt glad över att se dom. Jag trodde inte att så många skulle komma med i ledarlaget.

Konfirmanderna verkade underbart söta och snälla och jag tror det blir ett bra år. Men det blir så klart inte samma sak utan Lykke och Charlie. Framförallt Lykke saknar jag något otroligt när jag tänker på kyrkan. Förra året var så perfekt för vi var ett sånt inbitet ledarlag jag, Lykke, Charlie och Daniel. Jag tror inte detta året kan slå förra året. Fast å andra sidan, jag har blivit överraskad förut. Det ska iaf bli kul att hålla på med kyrkan igen för det kändes som att det var hundra år sen. Det är egentligen bara några månader. Det ska bli så roligt att jobba med mina exkonfirmander och samarbeta med dom. Jag tror att vi kommer ha skitkul. För igår hade jag skitkul :)

När jag kom hem sen, vid typ halv 11 på kvällen, åt jag först och sen somnade jag på soffan. Sen fick jag ett telefonsamtal som höll mej upp till halv 4 ungefär. Det var ett bra samtal, tror jag, hoppas jag. Idag är jag helt slut. Höll på att somna på föreläsningen som var från 10 - 12. Jag glömmer bort hur mycket sömn jag behöver för att faktiskt fungera. Men dagen är bra. Eller hyfsat iaf. Stormig men det händer ju något och det händer rätt så bra saker.
Den svarta katten snodde precis lite bröd från min tallrik. Jag tror vi har världens sötaste kattunge. Eller nej, jag VET att vi har världens sötaste kattunge.
Vi har världens sötaste kattunge och bästaste också :D

Ägg kommer ur kycklingrumpa

Guuud. Jag är så trött... Både i huvet och på att plugga. Det är så himla mycket. En jävla massa text som jag inte får något grepp på.
Idag hade vi någon föreläsning om parapsykologi, som inte kommer på tentan men som är bra att kunna.
Jag kom därifrån och hade antecknat två sidor.... På två timmar. Så sjukt meningslöst. Det var säkert sjukt intressant och nyttigt men mannen som höll i föreläsningen bröt på typ engelska, tyska och spanska. Jag förstod honom men det krävde så jävla mycket koncentration att jag efter ett tag helt enkelt inte kunde mer.
Jag var så jävla trött och det var inte särskilt intressant. Men jag var iaf inte den enda som antecknade lite. Jag antecknade ungefär likamycket som alla andra på min rad, till och med lite mer.
Efter föreläsningen gick jag och några andra för att sätta oss på SO för att plugga. Det gick sådär men nu fattar jag nooog skillnaden mellan agonist och anatgonist. Och det känns ju bra.
Och det är inte bara jag som har ångest. Alla andra har typ pluggat lika mycket/lite som jag. Så om jag kuggar så kommer jag nog iaf inte vara ensam. Men jag vill helst inte kugga. För det sista jag vill är att sitta med två tentor. Dubbelt så mycket ångest.

Just nu vill jag bara att klockan ska bli halv ett på torsdag eftermiddag. Tentan är mellan 8 till 12. Så 5 över 12 funkar också på torsdag. Jag vill bara att det ska vara över.
Typ nu tack.

Låt bli det där!

Ujuj...

Nu sitter jag här. Vid mammas dator igen. Mitt i natten. Efter att jag har jobbat på Lunds. När jag ska på föreläsning klockan 10 nästa dag...

Oroande. Men samtidigt känner jag ändå peace i mej.
Trots att jag jobbat så mycket. Typ tre fyra pubar på rad. Känns det som. Ungefär.
Det var iaf väldigt kul ikväll.
Men idag blev klockan jääävligt mycket.
Det beror dels på att jag stannade kvar ett tag. Men det berodde också på att städandet tog lång tid. Och anledningen till att det tog så lång tid var för att hissen gick sönder. Och anledningen till att hissen gick sönder var för att NÅGON (eller NÅGRA) hoppade i den. Så den stannade. När jag var i.

Heh.

Och jag har lite cellskräck. Typ.
Jag undviker ofta att åka hiss. Just för att jag alltid tänker att jag ska dö. På riktigt. Jag tror det. Jag tror alltid att jag ska dö när jag åker hiss. Mitt hjärta börjar alltid slå lite snabbare när jag åker hiss och är i trånga utrymmen.
Så ikväll när vi skulle ner till källaren så åkte vi hiss. Från 6:e våningen till källaren för vi skulle stå i garderoben. Jag, Norberg och den nya killen. Och Peter följde med oss ner. Och mellan första våningen och källaren börjar Norberg och den nya killen "bråka" och studsa. Och då stannar hisshelvetet.
Dom måste på riktigt hoppat av någon vajer eller nått. För hissen var helt sne. Eller helt sne. Men den var sne. Den hängde liksom snett. Vilket var väldigt obehagligt
Så, först blev jag skiträdd. Men efter ett tag, när jag märkte att inget hände så lugnade jag ner mej. Kognitiv beteendeterapi kanske? Jag borde kunna det vid det här laget.
Iaf. Så jag lugnade ner mej. Det var inte så himla farligt. Jag menar. Peter snackade med folk på utsidan hela tiden som försökte få oss och alla andra var ju helt lugna så då får ju jag också faktiskt vara lugn.
Det var dock sjukt läskigt när de nollställde hissen, för då försvann strömmen. Alltså släcktes lampan i hissen och det blev mörkt. Och jag var typ sjukt rädd för att den där saken som höll hissen uppe skulle släppa och så skulle vi åka rakt ner källaren och bryta benen.
Men, det gick bra. Jag blev nog lite av med min cellskräck (typ) och efter 20 minuter en halvtimme kom vi ut ur hissen, dom fick veva upp den, och vi kunde fortsätta jobba.

Lite nyttigt att bli av med sin cellskräck.

Nu måste jag sova om jag ska få någon sömn alls.

Tack Gud, för den akademiska kvarten.

Idag hände en halvkul sak. Eller den var faktiskt väldigt okul.
Jag började klockan 10 och skulle på föreläsning. Vilket var trevligt för ofta har vi föreläsning redan klockan 8. Så jag strövade lugnt och stilla och följde till och med Kristian en bit som sovit hos mej.
- Men klockan är ju snart 10. Måste inte du till skolan nu? Du börjar om typ 2 minuter, sa Kristian ungefär.
- Men det är lugnt. Det är alltid akademiska kvarten och jag vet precis var vi ska vara, svarade jag ungefär.

Så när jag följt Kristian en bit cyklade jag till Edens hörsal och kom fram typ 5 över. Jag gick in och satte mej på golvet och chillade. Det var redan rätt många där men det kom snabbt fler folk. Det sjuka var att jag inte kände igen någon. Jag känner inte igen alla i min grupp, långt ifrån. Men några har jag ju lärt känna men jag såg inte till dom, vilket var sjukt skumt. Så jag tog för säkerhetens skull upp mitt schema och kollade en gång till. Jodå, Edens hörsal stod det. Chill, tänkte jag.
Läraren kom (någon ny som jag inte kände igen) och öppnade och folk strömmade in. Och just idag tänkte jag att jag skulle föregå med gott exempel så jag satte mej i mitten av raden istället för längst ut som jag göra ibland. Så jag satt i mitten av mitten. VERKLIGEN i mitten. Och folk satte mig och föreläsaren knäppte upp en PowerPoint där det stod "Sanning, kunskap och vetenskaplig prövning" eller nått. Chill tänkte jag, det låter psykologiskt lite grann. Men jag var ändå lite orolig. För jag kände verkligen inte igen NÅN!
Så jag tittade på schemat igen. DÅ såg jag, att jag hade kollat på fel vecka innan, och naturligtvis skulle vi inte vara i Edens hörsal DENNA vecka, alltså RÄTT vecka.
Jag fick panik. Och andnöd. Och jag tänkte; Ska jag sitta kvar och låtsas som ingenting till pausen eller ska jag resa mej upp och gå nu?
Jag kom på att jag naturligtvis var tvungen att gå nu för annars skulle jag säkert missa något skitviktigt på min riktiga föreläsning. Så jag vände mej till tjejen på min vänstra sida (som hade kollat konstigt på mej ett tag, hon märkte väl att något var fel) för där var det minst personer att passera, och så sa jag tyst.
-Ehh, hej, skulle jag kunna få komma förbi dej. Jag har gått fel.
-HAR DU GÅTT FEL?! Kändes det som att hon skrek.
-Ja, pep jag.
Också fick jag smyga ut, vilket inte gick så smidigt för alla på hennes sida var ju tvungna att resa sig upp för att släppa ut mej och ALLA kollade, kändes det minsann som.
När jag kommit ut ur Eden andades jag ett tag och försökte skaka av mig skammen av att ha gått helt fel och gett intryck av att vara utvecklingsstörd och dum i huvet som inte kunde läsa vilken sal jag skulle vara i. Sen såg jag att jag skulle vara i något som hette HumHör, vilket antagligen stod för humanistiska hörsalen eller nått. Problem; Jag hade aldrig varit där. Jag hade ingen aning om var det låg.
Så jag gick ut och läste på min mycket dåliga karta var det låg. Dock fattade jag ingenting. Då kom det fram en tjej till mig och frågade om hon kunde få titta på min karta. Det visade sig vara en kurskamrat. Och jag blev nästan överlycklig. Så vi letade efter HumHör tillsammans. Det känns bättre av vara helt lost tillsammans med någon, även någon helt okänd, än att vara helt lost själv. Efter att ha frågat oss fram hittade vi till rätt hus, och som tur var låg hörsalen två meter rakt in från entrén, första dörren. Så den gick inte att missa. Så vi tassade in och eftersom Gud är god och Lund efter så hade vi nästan inte missat någonting. Förutom introduktionen om vad vi skulle prata om idag. Dvs om vad vi skulle ta upp. Alltså tog vi upp det igen. Så vi missade ingenting. Vilket var skönt.
Nu är jag hemma igen. Jag ska chilla lite och sen plugga, men först återhämta mig efter dagens hemska upplevelse. Typ.

Han är mitt inre jag? HA!

Föresten, så har sommaren varit mycket mer än bara Brantås med Lykke, Charlie och Daniel och Aneboda med pappa.

Jag har hunnit med Lykkes och Charlies avskedsfest. Den var najs. En massa trevliga människor. Skitgod pastasallad (Charlie är en gud i köket) och skitgod kladdkaka (-"-). Jag lyckades även få dit min pojkvän på festen så jag umgicks mest med honom innan vi tog taxi hem vid typ 2 kanske. Men det var en najs fest med lagom mycket dans och stoj. Även Dan tog sej några moves på dansgolvet.

Sedan har jag ju varit i Brantås igen men denna gången med familjen. Det var fett och en ständig favorit i repris. Jag och Eli (och en sedan joinande Maja) hade askul med de kära smålänningarna och vi stannade även lite längre än sedan våra mammor åkt ner. Våra mammor åkte hem på fredagen och Maja och Eli skulle stanna några dagar till. Jag bestämde mej i sista stunden för att stanna ett dygn till. För Brantåstrion skulle festa till det (jag hade fixat va ;)). Så jag stannade en dag till. Och det var det värt, för fy fan vad kul det var. För den kvällen var en av de sjukaste kvällarna i Brantås historia. Det var jävla kul. Eller Eli hade nog iaf utihelvete kul för hon hade hysteriska skrattanfall som höll på till typ 2 på natten. Jag fnissar när jag tänker på det, hon lät helt hysterisk.
Först så satt Jag, Eli och Maja på verandan och drack och spelade lite kort och väntade på några gamla boys som vi typ inte träffat på två tre år. När dom kom, O och D, så satt vi ute på verandan alla fem och snackade om Skåne vs Småland, skolan, livet unt stuff. Sedan hände the big thingie. Efter det blev kvällen helt jävla otrolig. HAHA! Är allt jag säger. Eli och jag skulle gå och kissa, det är typ det jag minns. Har ofantliga minnesluckor. Jag minns att jag hade assvårt att sitta på huk och kissa för jag skrattade så mycket. Eli garvade också. Nästa sak jag minns är att jag ser killarna stå vid husknuten och jag går det. Sen stod jag och O stod mest och kräktes utanför duschen. Haha kanske inte så jättekul just då men ändå rätt kul i efterhand. För situationen var sjuk och jag var typ sjuk. Och i bakgrunden kunde man höra Elis hysteriska skratt (Jag minns att jag, i fyllan, blev lite rädd att Eli inte kunde sluta skratta och jag var orolig att hon skulle kvävas ((vilket kan avslöja lite om hur hon faktiskt skrattade - HYSTERISKT)). Sen kom Maja och ledde in mej och O i det gamla sovrummet där vi sov i varsin säng O och jag (O fick senare sällskap av en Maja men lyckligtvis så sov jag då). Jag vaknade vid typ 5 och gick in och hittade Eli på soffan och väckte henne. Sen gick hon och jag in och la oss i salen i den stora sängen. Vilket var asskönt eftersom jag frös som fan. Majas kläder låg därinne...?
D hade däckat i barnkammaren...
Men jag kunde inte somna om för jag låg bara och tänkte på allt vi skulle behöva städa (vilket antagligen betydde att jag började nyktra till) så när det började ljusna vid 6 gick jag upp och började städa. Eli hade på något sätt lyckats kleta banan i soffan i vardagsrummet. Sjukt äckligt.
Men, sedan höll jag i gång till typ 8 och sov till 10 innan morfar väckte mej för vi skulle till Nässjö för jag skulle hem. Det var skönt för då fick Maja och Eli ta det värsta (typ O's spya utanför duschen. Min var typ bara vatten så den fanns inte kvar. O's bestod dock mest av en vit sörja som jag inte vågar gissa vad det var).

Efter Brantås har jag mest chillat. Jag har umgåtts med Petra som nu har flyttat till Bryssel för att lära sig leva livet och att prata franska. Vi har smsat lite och hon verkar ha det så bra. Jag är lite avundsjuk på henne, för att hon lyckats komma iväg. Det är inte så många som lyckats med det ändå.
Sedan har jag tofflat, som en supertoffel. Men det har varit riktigt mys faktiskt. Sedan har Lykke och Charlie åkt. Daniel också men han kommer ju tillbaka. Men Lykke och Charlie är borta, gone, och jag saknar dom. Jag åkte ner till Helsingborg för att säga hejdå till dom men jag missade bussen (alla trodde den avgick 2 när den visade sig avgå halv 2, som tur hann Lykke och Charlie med den, vilket var Daniels förtjänst) så jag handlade kläder för ett och två i Helsingborgs centrum istället. Det var najs. Jag kände mej väldigt djup när jag åkte tåg ensam mellan Helsingborg och Lund. För vädret var mulet och jag hade hög knut i nacken och satt dessutom och läste en samlad diktbok. Alltså var jag djup och mystisk.

Resten av sommaren har förflutit mest. Nu är den borta. Och jag har kommit in på universitet Grundkurs i psykologi. Jag kommer behöva plugga som ett fån. Varför liksom? Kunde jag inte sökt en skitlätt kurs som jag bara kunde glidit igenom. Aja, psykologi lär ju bli intressant. Min kurslittratur består än så länge utan en bok som är lika stor som två tegelstenar och är på engelska. Jag börjar frukta att jag har tagit mej vatten över huvudet.

... Men jag klarar mig alltid... nog.

Zick-zack

Idag växlade jag och mamma pengar på banken, det var jävligt krångligt Det krånglar alltid på banker, skitjobbigt. Men nu är i alla fall alla pengar växlade, OCH jag är äntligen medlem i svenska turistföreningen. Jag blev det idag, samtidigt som Essie. Fast vi kunde inte göra det över datorn, eller jo det kunde vi men då hade vi fått vänta i fem dar på kortet och det gick inte, så Essie och jag fick gå in på Turistinformationen i Lund. Det var kul, för där har jag aldrig varit förut. Dit gick vi i alla fall, han som satt bakom kassan vad söt. Jag undrar hur han hamnade på turistinformationen i Lund. Det gör jag ganska ofta, alltså undrar hur folk hamnade där de hamnade. Tillexempel på Forex, hur hamnar man på Forex. Vill man skitgärna jobba på Forex eller bara blev det så, och om det nu bara blev så, HUR blev det så? Man kanske är skitintresserad av pengar... Fast då fattar jag inte varför man inte bara blir rik istället för att sitta och räknas Kuna på Forex.

Det sitter en tysk nere i vårat vardagsrum, undra hur han hamnade där... Bil?
Det är Robbans kompis, de har tydligen åkt skidor tillsammans. Han är gammal, jag tycker inte om gamla människor. Utom morfar och kungen. Visst är vår kung sjukt gullig? Hela han är gullig, jag menar hallå? Han har dyslexsi, hur gulligt är inte det?
I alla fall, jag gillar inte gamla människor men tysken nere i vårat vardagsrum verkar helt ok, fast han är kanske inte tillräckligt gammal än.... Ja, trevlig är han i alla fall, fast jag fattar inte riktigt vad han säger. Jag tror det beror på att hans engelska är dålig eller för att jag inte lyssnade på honom...

Nu ska jag tvätta...

Bara för att du är ful!

Åh vad mitt liv är skönt just nu. Hela scenisk produktionsgrejen är klar (men läraren kan fortfarande ta sig i röven) och det känns som att skolan äntligen fattat grejen och börjat tagga ner lite, vilket är underbart skönt. Jag har sovit idag på eftermiddagen när jag kom hem och igår gjorde jag fullständigt INGENTING. Och vet du varför? För att jag inte hade något göra, SÅ FUCKING UNDERBART...

Idag dissekerad vi fiskhuvuden på naturkunskapen. Det var jävligt äckligt men eftersom jag är en ganska äcklig person så tyckte jag att det var kul. Det kändes så jävla ball, jag kände mej som värsta kirurgen med scalpel och bensåg och grejer. Jag kan säga en sak, Fiskar har väldigt små hjärnor....
Eftersom Petra är en sådan fegis så fick jag typ dissekera hela fiskhuvudet själv, hon fick hålla i det. Jag kan fatta att hon tycket att det var äckligt när jag klippte itu skallbenet med en sax men jag kände mej bara sjukt jävla cool, Haha. Sedan hade jag sönder ett öga på fisken, det var också kul. Ja, att dissekera är kul. Vad som inte är kul är att komma hem och upptäcka att vi ska ha fisk med ost på till kvällsmat, inte coolt. Jag livnärde mej på ris...

Jag har föressten hittat min Ipod igen. Den har varit borta skitlänge och jag har saknat den lilla underbara saken. Min mamma hittade den och jag har aldrig älskat henne mer än då. Min söta lilla Ipod, jag har döpt honom till Bob, men kallar honom Babe, som den där grisen du vet...

Egentligen var det tänkt att jag skulle till Rebecka i helgen men jag får inte för mamma. Det funkar inte med skolan, för även om mycket tyngd har försvunnit från mina axlar så är det långt ifrån över. Nästa vecka har vi muntlig redovisning/prov i Kutti (jag hatar det där jävla fittämnet) och prov i matte (Ah-ha). Eftersom jag suger på matte så förbjöd mamma mig att åka iväg under helgen. Hon tänker tvinga mej att plugga matte tre timmar om dagen, ha det kan hon glömma. Det är lite surt för Jag saknar Rebecka och hade gärna velat träffa henne, fast mamma tar väl rätt beslut som vanligt...
Det finns en mattekille i trean som har som projektarbete att hjälpa personer med matteproblem (jag då?). Han har satt upp värsta gulliga lappen på skolan där han skriver att han är villig (haha) att hjälpa folk med matteproblem.
Han hade skrivit upp sitt telefonnummer också smsade jag honom och frågade om mattehjälpen och då ringde han mej. Fatta vad sjukt, en snubbe som jag aldrig, typ, har sett och ännu mindre pratat med ringde upp mej. Ah, det var bisarrt. Aja, är han duktig i matte blir jag lycklig för det är verkligen inte jag och jag behöver verkligen hjälp för detta provet. Provet innefattar allting som vi lärt oss hitintills i matte (press? nejnej).

Idag fyller min pappa år. Vi, hela syskonskaran, ringde till honom och sjöng och sedan pratade han med oss alla utom mej. Han la på när han hade pratat med Calle, mysig pappa jag har va? Haha nej, min skitunge till lillebror glömde bort att säga att jag skulle prata med honom. Pappa pratar alltid med Calle sist i vanliga fall och även om det inte var så nu så kunde ju inte pappa veta det eftersom min DUMMA lillebror glömde att berätta det. Jag är ledsen. Jag försökte ringa honom sen men nådde inte fram, jag får ringa imorron.
Jag saknar honom. Grattis pappa.

Jag är en del av evolutionen, right?

Jag är snygg i svart hår,

och jag kommer att sakna det när det försvinner

Puh! Nu känns det som om typ tretio kilo har lyft från mina axlar. Idag lämnade jag nämligen in svenskanovellen och gjorde scenisk produktionsprovet. Skönt att ha det gjort faktiskt.

Fast å andra sidan så har jag fortfarande ganska mycket att göra. Imorgon ska kuttiarbetet vara inlämnat och jag har inte börjat, alls. Vilket är sjukt hemskt.

Fast jag har redan ringt till min lärare och förklarat situationen. När jag kom hem idag var det nämligen strömavbrott. Vi har en snubbe här som ska fixa vårat elsystem (det ska typ bytas ut eller nåt) så vi hade strömavbrott till typ 6 eller nått (jag vet inte när strömmen kom tillbaka för jag la somnade på sängen när jag låg och läste en bok). Så jag ringde till min lärare och berättade det. Fast jag måste försöka få klart det i alla fall. Men aja.

Det kändes sjukt primitivt att ha strömavbrott. INGENTING fungerade och det kändes konstigt, man märker hur beroende man är av våra elektriska apparater först när dom slutar att fungera. Jag brukar alltid sätta mej vid datorn eller framför tv:n och äta något när jag kommer hem (mitt blodsocker ligger typ på marken när jag kommer hem från skolan) men nu GICK INTE det. Det kändes konstigt.

Det är i alla fall sjukt skönt att det är över. Jag har nämligen isolerat mig lite på sistone just för att jag ska hinna med allt. Plus att jag har en massa sömn att ta igen känns det som. Det är hemskt, jag har börjat vända på dygnet helt. Jag sover på eftermiddagarna och är vaken på nätterna. Usch, det är verkligen inte bra.

Imorse så hade jag sovmorgon. Jag försov mig (som vanligt?) och höll på att komma försent till naturkunskapen då Petra ringde och sa att lektionen var inställd. Jag blev glad! Så då kom Petra hem till mig och så fixade vi redovisningen till kuttin som ska vara imorgon. Den kommer sjukt fet... Jag ska spela Linné och Petra ska spela Rudbeck. Vi kommer äga alltså...

Petra och jag satt alldeles för länge hemma hos mig och kom 25 minuter försent till historian. Det var inte bra, måste skärpa mig. Vår historialärare är så jävla gullig. Han är typ jättetanig och så på historialektionen, när vi diskuterar, så ler han hela tiden för att han tycker att det är så roligt. Haha, jag har en rolig historialärare...

Jag fick mejl ifrån Dan idag och på fredag är det gudstjänst i nöbbelöv klockan 19. Jag ska dit :)

Jag hade tänkt att haffa Dan efteråt för (som vanligt) så måste jag snacka med honom.

Nästa onsdag har jag D-dag och då ska jag också klippa mig, OCH slinga det så att det blir ljusare. Är dels trött på det svarta men är också trött på att färga utväxten hela tiden så jag ska försöka få tillbaka min naturliga hårfärg. Jag looovar, jag kommer komma ut ur hårsalongen med pissgult hår. Fan, jag är nervös. För en tjej (eller i alla fall för mig, och jag är tjej) så är håret ändå ganska viktigt... Det är inte det att jag måste ha långt prinsses hår för att vara nöjd men jag vill INTE ha pissgult hår...

Aja, nu ska jag plugga.

8 dagar kvar till Tegan and Sara. Jaa!