Du där, du med näsan!

Jag för väldigt längesen nere i vår källare...

Nu är klockan kvart i sex och jag har fortfarande inte packat och jag tror att någon utav katterna har bajsat någonstans i mitt rum. HAHA (ett litet vansinnesskratt). Dock har jag i alla fall hunnit duscha, jag kan sova i bilen imorron, faktiskt ett ganska bra tidsfördriv...

My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,and I know that I should let go,but I can't.

.

B som i Bag

Har du också varit med om det? Alltså att du har typ träffat en människa som du stör dej satan på. Typ en kompis kompis (kompis kompis...) som du inte kommer träffa så ofta utan bara stötter på ibland men som du ändå stör dej SATAN på. För att hon är ytlig, självupptagen, plastig med alldeles för mycket smink. Fast egentligen så vet du ingenting om henne, förutom rykten, skvaller och det som er gemensamme vän har berättat. Så du känner henne inte men du stör dej på henne som fan, hennes sätt att vara och hennes sätt att typ le, ja allt stör du dej på.

Det har hänt mig nu...

Men alltså, istället för att bara låta det va och skit i henne har jag utvecklat någon slags besatthet kring henne. Jag har tagit reda på allt om henne som jag kan (skvaller, skvaller, skvaller) och jag läser hennes blogg, är inne på hennes bildagbok you name it. Jag kan bara inte låta tjejen va. Alltså, jag trakasserar henne inte, jag tror inte denna tjejen har en aning om att hon blir bevakad. Jag bara håller koll på henne, och jag STÖR mig på henne. Hennes klitcha leende, hennes självupptagna sätt och att hon har alldeles för mycket smink. Men ändå så stalkar jag henne 24/7, och tyvärr måste jag erkänna att jag fascineras av henne något otroligt. Egentligen så skulle jag nästan (fast det tar emot) säga att jag beundrar henne, MEN jag tycker fortfarande att hon är en självupptagen pinsamt ytlig idiot. MEN hon har en jävligt snygg klädstil, fast hennes utseende ger jag inte mycket för. Dock förstår jag inte hur hon lyckas byta frisyr HELA tiden, jag menar hur lyckas någon gå från typ kort hår till långt och sedan till kort igen?! Eller duh, visst vet jag hur man går från kort till långt tillbaka till kort men jag fattar inte:
1. Hur man pallar...
2. Varför man klipper av sina långa extensions efter två veckor till kort igen då det måste kostat skitmycket pengar...

Iallafall....

Nu är jag hemma från Amsterdam igen, det var skiiitkul och Eli och jag ska lätt göra om det. Dock har en läskig holländare som jobbat på hotellet börja ringa och smsa mig. Han jobbade som städare och tog mitt nummer som en ursäkt för att han behövde det för att jag bodde på det hotellet som jag jobbade på jag vet inte. Läskigt.... Men som Elinor så fint uttryckte det:
"Alltså Maria, svara inte på smsen. Du kan INTE bli tillsammans med en städare"
Jag älskar hur hon tänker, OM hon tänker. Att det typ är tusen mil mellan Sverige och Holland bryr hon sig inte ett skit om, skit i det men en STÄDARE! ICKE.
Fast jag hade ju inte tänkt svara på hans sms, han är ju fan läskig.
Imorron åker vi till Brantås, vid typ 8 tiden. Och jag har inte packat. Bertons begravning är på onsdag. Det känns konstigt, fast jag är inte så ledsen. Men jag är orolig för morfar, jag vill inte att han ska vara ledsen eller att han ska må dåligt. Jag tycker om min morfar och nu när han bror dör så känns det så konstigt, typ som att en nedräkning har startat för hela den syskonskaran och det gör mig rädd för jag vill ha min morfar kvar. Fast i och för sig, Berton var äldst, morfar är yngst. Plus att min morfar är odödlig så det är så!

(titlen är tillägnad Elinor och vår helg i Amsterdam!)

Who baby!

Shit alltså, man hinner knappt komma hem innan man ska iväg igen. Nu bär det av till Amsterdam med Elinor. Om cirka en kvart ska vi gå ner till järnvägsstationen och ta tåget. Spontant som fan alltså. Allt detta bestämdes igår och jag hängde inte riktigt med i svängarna alls men nu ska vi tydligen iväg, och jag som ska träffa Petra och Essie på lördag, tydligen inte. Men med tanke på att jag har umgåtts med dom 24/7 i tre veckor och inte träffat Elinor alls på typ hela sommaren så har hon faktiskt förtur på mig, för tillfället i alla fall.

Jag träffade föresten Petra på SJ när vi skulle boka biljetter, hon berättade en kul sak ;) Men det är tills vidare hemligstämplat.

Jag var med Lykke igår och gav henne presenten, en väldigt katolskt kors som jag köpt hos påven. Jag har ett liknande så nu har vi värsta kompiskorsen, fett som fan. Jag har saknat henne SOM BARA DEN! Lykke my darling, hon är fan bara bäst.

Gissa föresten vem som får semesterersättning av kyrkan för att vi inte jobbar?! HA!

Nu måste jag och Eli dra, till AMSTERDAM!!!

Jag saknar dej...

Vart försvann ni?

Vart tog ni vägen, ni som jag en gång delade någonting med. Ni som jag en gång hade känslor för och som fick mig att tänka. Ni som startade någonting i mig. Vart tog ni vägen? Ni försvann, trots att ni lovade att finnas kvar. Trots att ni lovade att höra av er. Så försvann ni. Ni som jag en gång delade något med, som jag upplevde något med, som jag utvecklades med. Ni försvann och tog någonting med er. Ni tog med er någonting från mig, något som nu fattas mig och nu är jag trasig, ofullbordad, när jag kunde ha varit hel. Bara ni hade stannat kvar. Men istället försvann ni, ni som jag en gång delat något med. Nu finns bara saknaden efter er närhet kvar och den fyller upp mer än tomrummet som brer ut sig mer och mer.

Vart tog ni vägen, ni saknade? Vart är ni nu? För jag letar, hela tiden letar jag efter er för jag saknar er så oerhört. Men varför letar bara jag, varför letar inte ni efter mig. Gav jag er inget alls? Var det bara jag som tog från er? Blev ni inte alls lika berörda av mig som jag blev av er?

Nej, såklart ni inte blev, det var ju bara jag. Jag är inte en människa som berör, jag är en människa som blir berörd, av andra. Men gick jag er verkligen helt obemärkt förbi? Fanns jag inte alls i era ögon? Det vill jag inte tro, för det går inte att inte beröras av ögonblicken som inträffar hela tiden.

Men varför hittar jag er inte då? Varför känns det enbart som att jag jagar er? Varför ska egentligen jag skriva först? Varför är jag den som ska ta första steget? Kunde det inte lika gärna vara du? Jag vill inte verka efterhängsen så jag kanske borde vänta till ni hör av er till mig istället för tvärtom. För om ni hör av er till mig först så får jag ju bekräftelsen om att ni faktiskt blev berörda. Men om ni inte hör av er då? Är det då som att jag inte finns, för i sådana fall kan jag ju inte ha funnits i era ögon någonsin.

Svara? För jag undrar verkligen; Var det bara jag eller var det ömsesidigt?
Eller egentligen vet jag, men för min skull, kunde ni inte ha låtsas bli berörda av mig. Bara eftersom jag var jag? Eller funkar det inte så? Jag vet inte.
Vart försvann ni, ni som berörde mig men uppenbarligen inte tvärtom? Gömmer ni er självmant eller är ni bara svåra att hitta? Jag vill så gärna se er igen, så jag får väl fortsätta leta efter något som jag egentligen inte vet vad det är. Tills jag hittar er…

Pon de replay

Nu är jag hemma igen, i Sverige. Fan vad skönt det är att kunna använda å, ä och ö när man skriver igen.
Har varit hemma nu i fyra timmat kanske och jag har redan tråkigt. Men det är skönt att lyssna på musik igen. Jag är seriöst helt utpumpad och typ fylld av oro. Jag är typ kall inuti kroppen, det känns konstigt.

Nu ska jag duscha, och det ska bli så jävla skööööönt...

Ah gud!

Shit, jag e i Grekland pa ett internetcafe. Detta far bli ett kort inlagg for tiden pa datorn ar snart slut. Men var tagluff har varit ganska najs hitintills, vi har inte brakat jattemycket och vi har haft hyfsat flyt.

See ya in Sweden snart, kommer hem om nagra veckor...

Jag saknar kyrkan, och mitt kors...


Puss pa dej Lykke...