Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg

söndag 27 september 2009

Resumé

Oj...
Höhö... oj.

Okej så, hela helgen har gått... fort.
I torsdags var jag på tackfest och blev aspackad, gjorde bort mej lite och hade sjukt kul. Jag somnade klockan sex ungefär. I fredags sov jag aslänge. Sen gjorde en massa dumt och hade dessutom fet bakisångest.
Inte kul med bakisångest. Samtidigt är jag glad att jag inte sparade på krutet i torsdags. För jag hade haft min första tenta och skulle fira. Och fy fan vad jag gjorde det. Dock slösade jag inte några pengar alls. För jag skapade hela kvällens fylla på tackfesten. Sjukt ekonomiskt. Men inte så hälsosamt.
Jag blev dyngrak.
Sedan brottades jag med max så att min klänning åkte upp. Jag tror man såg mina trosor.
Det kanske låter löjligt att ha bakisångest för en sådan sak men när man är bakis så blir att så mycket värre än vad det egentligen är.

Egentligen skulle jag inte gå ut på kvällen men det slutade med att jag bestämde mej (typ 5 i halv 11 på kvällen) att jag skulle följa med Elinor, Elinor och Andrea ut. Så det blev Ögs. Det var okej. Inte skitkul men jag var ju egentligen inte heller på humör. Hade jag varit på topp hade kvällen blivit perfa. Men Eli hade kul och det var ju bra. Jag stack därifrån typ 1 eller nått. Och stack hem till Max och hängde där till typ 4 då jag stack hem eftersom jag höll på att somna. I lördags steg jag upp typ 11 för att byta ett par nyköpta trosor. Dom hade gått sönder när jag tog på mej dom. Bara ritsch sen var det ett stort hål därfram... WTF?

Sedan fick jag ett sms av Lykke. Där hon skrev att jag kunde ringa henne. Det gjorde jag. Sen pratade jag med henne hur länge som helst. Nästa räkning oroar mej. Men skit samma. Jag fick även prata lite spontant med Charlie, som råkade vara den personen som svarade när jag ringde. Så himla kul det var. Och när jag fick Lykke i örat började jag gråta. Det var så sjukt att höra hennes röst att mina ögon bara började läcka. Oj vad jag saknar henne. Bara oj. SAKNAD!!

Sen gick jag på nästa tackfest på lunds. Idag drack jag inte lika mycket eftersom jag inte ville att fredagens fylla skulle upprepa sig. Det gjorde den inte och det var skönt. Kvällen var sjukt trevlig och jag hade med mej kameran ut för första gången på typ 1 år. Det blev typ 8 bilder sammanlagt. Varav tre var poserbilder på mig. Resten är typ suddiga. Jag är så dålig.
Jag cyklade vingligt hem (inte för att jag var så packad men jag var så in i helvete trött) vid två när det stängde. Egentligen skulle jag på efterfest men jag orkade inte eftersom jag inte visste vart jag skulle och inte pallade leta. Och sedan skulle jag ju jobba dagen efter. Så jag kom hem vid halv tre och bokstavligt talat däckade på soffan. Klockan 4 väckte mamma mig, som precis städat upp efter kräftskivan de haft samma kväll och sa åt mej att lägga mej. Jag sa snart, ska bara vila lite.
Sen fyllåt jag skaldjur från kräftskivan och somnade om på soffan igen. Vaknade 9.20 idag och fick stressa till jobbet. Kändes som att jag cyklade i sömnen. När jag kom hem somnade jag på soffan igen, vaknade vid två och åt fyra mackor, somnade om på soffan igen och vaknade lite senare. Så har min dag sett ut. Och det har varit den skönaste söndagen på evigheter.

Imorron börjar plugget igen. Första tentan om typ 3 veckor. Ångesten börjar redan komma krypande.

onsdag 23 september 2009

21 h och 57 minuter

Så, dagen innan min första tenta ever. Om mindre än 20 timmar är det över. Och jag kommer vara så lättad oavsett hur det går. Både jag och A har redan förbrett oss på att skriva omtenta tillsammans.

Jag vaknade självmant halv 10 och slappade fram till 12 innan jag tog en dusch för att vakna lite. Sedan har jag pluggat och nu har jag tagit en kort paus för att äta lite lunch och surfa lite.

Jag satt och läste igenom Lykkes blogg. Alla gamla inlägg. Framförallt från denna våren, april, maj, juni, och jag upptäckte hur mycket jag saknar henne.
Det är sjukt. Men jag saknar den människan så jävla mycket. För hon får mej att må bra.
Men. Samtidigt. Så är Lykke en utav de människor jag bryr mej mest om. Och jag vill att hon ska må bra. Och vara lycklig. Och jag tror hon är det i Taizé. Lyckligare än vad hon var här.
Så...
På ett ytligt plan vill jag inget hellre än att hon ska komma hem. Men på ett annat djupare, mycket viktigare plan, vill jag bara att hon ska stanna där så länge hon behöver. Om det är fram till jul, eller maj nästa år, eller om 4 år, så är det så det är. Om hon bestämmer sig för att flytta ner dit så är det också så det är. Då flyttar jag väl efter, iaf ett tag.
Jag antar att det är det som är att bry sig om någon, på riktigt. Oavsett hur lång tid till det kommer gå innan jag får träffa min whore n mistress så spelar det ingen roll. För jag vet just nu att hon mår bättre därnere än vad hon någonsin skulle ha kunnat göra om hon stannat kvar här.

Lykke, kom hem, precis när du vill.

onsdag 16 september 2009

Inga vattentäta skott

Jag är trötter....

Har precis duschat så jag sitter här med blött hår och väntar på att det ska torka innan jag ska lägga mej. Klockan är i och för sig bara 9 men jag är sjukt trött. Jag börjar 1 imorron tror jag... Eller om det var 3... Ska kolla upp det sen. Oavsett så måste jag gå upp tidigare ändå för att plugga.
Tenta om 8 dar...
AAAAHHHAAAAHHHH!!!!
Varför måste man ha tentor? Kan man inte bara chilla lite?
Jag har skrivit brev till Lykke och Charlie idag. Fast jag har inte postat dom. Bara skrivit dom. Det blev en A4sida fram och bak var. Och då fick jag trycka ihop det sista. Tänkte att brevet antagligen skulle för långt annars.
Man kan ju mejla också. Men det är ju fett opersonligt. Men jag kanske mejlar också... Sen. Men brev först. För brev är coolt.
Jag vill också vara i Taizé :)

måndag 24 augusti 2009

Sommaren är kort, badapada

Herregud!
Okej, jag har verkligen inte bloggat alls som jag borde på hela sommaren. Men den har bara försvunnit. Men okej. Jag kör någon slags resumé och början från början.

Efter studenten var jag lite halv utslagen i typ en vecka. Sen började förberedelserna inför Brantås. Men innan dess, skulle Lykke få sin tatu av mig. Det blev ett rött Taizékors med kursiv text "mon âme se repose" runt korset. Sjukt fint. Jag och Charlie var med när hon gjorde det. Det tog ett tag men blev väldigt fint. Dock var jag tvungen att gå ut och ta lite luft efter halva tiden. För det fanns absolut noll syre inne på Grind house och jag kände illamåendet och att jag antagligen skulle få någon slags svimmingsattack om jag inte gick ut och satte mej. Jag tog det som ett tecken. Jag ska inte tatuera mig.

Men Brantås var fab som fan. Otroligt jävla jättemys. Vi låg mest och degade hela dagarna. Och spelade Othello (jag blev othellomästaren. Jag vann över Daniel två gånger och tredje gången lyckades han tyvärr göra mig ställd precis i slutet då jag typ hade tagit över hela planen men så lyckades han lägga så att jag inte kunde lägga min sista plopp. Sjukt irriterande). Vi drack, filmade, intog andra substanser som inte ska nämnas och hade det jävligt mysigt och rätt problemfritt.
Vi var dock tyvärr inte och badade, vilket gjorde mig lite ledsen för att det något jag har gjort för lite i sommar så är det att bada. Det var ingen som pallade antar jag och jag ville inte dit själv.
Lykke fick mensvärk sista dagen och hennes föräldrar fick komma och hämta henne. Vilket var surt. Men Charlie, Daniel och jag hade en astrevlig sista kväll och kollade på film och dyngade och städade och framförallt åt allt som vi inte ätit upp tidigare under veckan.
Det var föresten något vi gjorde mycket. Åt sjukt god mat med tanke på att vi ändå tog ut svängarna så mycket när det kommer till lyxmat.

Efter Brantås kom pappa och hämtade oss och jag stannade hos honom i några dagar. Det var också väldigt mysigt och på kvällen satt pappa och jag uppe lite till och drack en grogg, tittade på en film och åt lite smågodis från affären. Det var en sjukt mysig kväll, förutom att det var mygg överallt i rummet där jag sov. Jag skojar inte, jag tror jag smällde 10 stycken men det var fortfarande 6 stycken kvar, och dom blev bara fler. Efter ett tag fick jag nog och bytte rum och gick upp och la mig däruppe. Nästa dag blev jag väckt av pappa som skulle åka och ta ett morgondopp. Han skulle precis köra iväg i sin 50talsbil när jag kom på att jag ville med. Så han och jag hade en mysig morgon med morgondopp (okej, klockan var typ kanske strax innan 10 men ändå lite morgon) och en liten rundtur i den gamla bilen inne i Lammhult. Det är så mysigt att åka i den gamla bilen. Det fläktar så skönt eftersom det inte är något tak och man känner sej så fri.
Calle var också där tillsammans med Johan men han åkte hem dagen efter att jag kom upp.

Jag tycker om att vara i Aneboda. Nästa dag tog jag världens längsta cykeltur på säkert 2 ½ timme när jag cyklade upp och ner för alla Anebodas backar bort mot Alvesta. När jag kom fram till stora vägen vände jag och cyklade samma väg hem igen. Det var mycket upp- och nerförsbackar, otroligt varmt, en massa smultron och en otrolig utsikt. Och alla husen längs vägen är så himla fina. Varje hus känns personligt och inte som om att det var massproducerat utav något dumt företag. Sen var jag och fikade med Ann-sofie, Robin, Jonatan och en kompis till Robin. Som vanligt är Robin dryg på ett jävligt roligt sätt.

Sen var jag tvungen att åka ner, samtidigt som Eli kom upp. Var tvungen att åka ner till Lykkes och Charlies avskedsfest. Det var synd att jag missade min syster. Det hade varit trevligt att gå runt sjön med henne i sommarkvällen såsom vi brukar göra. Än så länge saknar jag fortfarande sommaren, för det känns nästan som om jag har missat halva. Tyvärr är det mitt fel.

onsdag 4 mars 2009

Snart, snart, snart

Oho, samhällsprovet gick ändå rätt okej. Jag svarade på allt iaf och det är ju bra. Jag kan i och för sig ha svarat fel på allt och då är det ju mindre bra...

Har precis ätit, bulljongsoppa. Fruktansvärt äckligt :P
På lördag ska jag förhoppningsvis träffa broder Johan :) Och då ska jag berätta att filmen snart är klaaar :)



Jag längtar jättemycket till våren. Den var här under första delen av dagen men försvann lite under eftermiddagen. Men jag ska försöka att inte stressa den, än så länge är det ju bara början av mars.
Men jag känner det, att snart är den här. Snart kommer blommorna ploppa upp och snart kommer det att vara fåglarna som väcker mig på morgonen och inte en tjutande klockradio. Och snart kommer det vara ljust så pass länge om kvällarna att Elinor och jag kan börja gå våra kvällspromenader på kyrkogården och prata om livet och vad vi ska göra på sommaren.
Jag längtar dit :)

söndag 5 oktober 2008

Fröken Sverige


Jag saknar er :) Vi är bäst!




I went into the woods because I wanted to live deliberatly.
I wanted to live deep and suck out all the marrow of life...
to put the rout all that was not life;
And not, when I become to die, discover that I had not lived.

torsdag 24 juli 2008

Jag saknar dej...

Vart försvann ni?

Vart tog ni vägen, ni som jag en gång delade någonting med. Ni som jag en gång hade känslor för och som fick mig att tänka. Ni som startade någonting i mig. Vart tog ni vägen? Ni försvann, trots att ni lovade att finnas kvar. Trots att ni lovade att höra av er. Så försvann ni. Ni som jag en gång delade något med, som jag upplevde något med, som jag utvecklades med. Ni försvann och tog någonting med er. Ni tog med er någonting från mig, något som nu fattas mig och nu är jag trasig, ofullbordad, när jag kunde ha varit hel. Bara ni hade stannat kvar. Men istället försvann ni, ni som jag en gång delat något med. Nu finns bara saknaden efter er närhet kvar och den fyller upp mer än tomrummet som brer ut sig mer och mer.

Vart tog ni vägen, ni saknade? Vart är ni nu? För jag letar, hela tiden letar jag efter er för jag saknar er så oerhört. Men varför letar bara jag, varför letar inte ni efter mig. Gav jag er inget alls? Var det bara jag som tog från er? Blev ni inte alls lika berörda av mig som jag blev av er?

Nej, såklart ni inte blev, det var ju bara jag. Jag är inte en människa som berör, jag är en människa som blir berörd, av andra. Men gick jag er verkligen helt obemärkt förbi? Fanns jag inte alls i era ögon? Det vill jag inte tro, för det går inte att inte beröras av ögonblicken som inträffar hela tiden.

Men varför hittar jag er inte då? Varför känns det enbart som att jag jagar er? Varför ska egentligen jag skriva först? Varför är jag den som ska ta första steget? Kunde det inte lika gärna vara du? Jag vill inte verka efterhängsen så jag kanske borde vänta till ni hör av er till mig istället för tvärtom. För om ni hör av er till mig först så får jag ju bekräftelsen om att ni faktiskt blev berörda. Men om ni inte hör av er då? Är det då som att jag inte finns, för i sådana fall kan jag ju inte ha funnits i era ögon någonsin.

Svara? För jag undrar verkligen; Var det bara jag eller var det ömsesidigt?
Eller egentligen vet jag, men för min skull, kunde ni inte ha låtsas bli berörda av mig. Bara eftersom jag var jag? Eller funkar det inte så? Jag vet inte.
Vart försvann ni, ni som berörde mig men uppenbarligen inte tvärtom? Gömmer ni er självmant eller är ni bara svåra att hitta? Jag vill så gärna se er igen, så jag får väl fortsätta leta efter något som jag egentligen inte vet vad det är. Tills jag hittar er…

söndag 25 maj 2008

I Remember Your Sound

Shit alltså. Jag är helt utmattad, både psykist och fysiskt.
Om man säger såhär, jag är ledsen. Skitledsen, för jag saknar alla personer från Rwanda. Det är så himla surt att dom har åkt hem.

Vi träffade dom i torsdags första gången. Alla var verkligen skittrevliga och underbart snälla. Jag hade nästan inga förväntningar för det första mötet med dom eftersom vi knappt hade fått någon information alls om vad vi skulle göra men det var lätt över förväntan även om jag inte hade några. Jag har haft skiiiitkul och själva uppspelet blev skitbra. En utav de bästa grejerna jag gjort inom teatern.

Jag var med i en intervju också, till en film. Det var också roligt, fast intervjuaren ställde ganska konstiga frågor. Eller i början så var dom helt normala men efter ett tag så bad hon mig jämnföra Sveriges kultur med Rwanda Hallå lixom? Skitkonstigt och det var inte förrän efteråt som jag faktiskt tänkte på vilka sjuka frågor hon ställde.

På lördagen hade vi uppspel och det gick jättebra. Stående ovationer (vill ju inte vara den som är den men attans vad bra vi var) och Charlotte gav oss mycket beröm (första gången?). Vi bestämde oss att eftersom vi kanske aldrig skulle träffa the Rwanda people igen så ville vi hänga med dom. Malin var ensam hemma så vi bestämde oss för att alla skulle ses utanför stadsteaterns entré kl 8 och gemensamt gå till Malin. Dock blev jag ju som vanligt skitförsenad (även fast jag skyndade mig som bara den) som jag och Maria bestämde oss för att träffas direkt hos Malin istället. Fast även fast jag och Maria kom 20 minuter efter själva avtalstiden så var vi faktiskt först. Det dröjde typ 40 minuter innan alla kom.

Sedan festade vi. Och jag trodde ju att vi svenskar skulle behöva skämmas som fan för det svenska sättet att festa (vi super som svin och dansar som förstoppade slampor) men om jag säger såhär, afrikanerna var ännu värre (förutom att dom var 5000 gånger bättre på att dansa). Jag trodde att dom skulle titta snett på oss för vårt sätt att festa man igen ser man vilka fördomar man har som egentligen bara är ren och skär bullshit.

Vi kom till Annas fest ganska sent. Egentligen så var ju inte alla bjudna i från början men sedan hade tydligen Malin pratat med Anna senare och då hade hon sagt att det var okej. Vilket var skönt för då slappt det bli awkward stämning som jag ett tag trodde att det skulle bli. Sedan festade vi med afrikaner, shit vad roliga dom var. Och Angel fick till det, med en kille från Vipan som jag känner lite grann. Det var kul att se. Sedan fick dom helt plötsligt skitbrottom för dom skulle vara på flygplatsen klockan tre eller nått (klockan var kanske kvart över ett när dom kom på det) och då försökte vi ringa en taxi, vi satt i telefonkö i en halvtimme (27 minuter för att vara exakt) och vi kom i alla fall inte fram. Då var klockan kanske tjugo i 2 eller fem över halv och Angel sa att dom antagligen skulle behöva gå. Men det hade tagit dom 45 eller 50 minuter så jag ringde min mamma och bad henne snällt att hon skulle skjutsa dom tillbaka till hotellet. Min mamma är gos för hon hade struntat i att dricka vin om det skulle skita sig (vilket det ju typ gjorde) och hon hämtade dom i morfars bil (jag hade glömt att morfar hade vår bil eftersom han var upp i sommarstugan) och morfars bil är liten och dom var 6 stycken, 7 med mig (eftersom mamma passade på att skjutsa hem mig också eftersom jag skulle jobba idag) så alla fick sitta i varandras knä. Alla var skittacksamma och kramade om min mamma för att hon skjutsade dom (dom sa att vi var lika, tack?). I bilen blev det dock lite konstig stämning, jag vet inte var det var men det blev lite konstigt bara.
Sedan när vi var framme så steg jag ut ur bilen och kramade om alla.
Det känns alltid så konstigt med sådana avsked, när man ska säga hej då till folk som man umgåtts väldigt intensivt med en tid och som man vet att man kanske aldrig träffar igen, aldrig. Det kändes så himla konstigt, samtidigt blir man inte ledsen på det sättet (i alla fall inte jag) eftersom man inte riktigt fattar det, att man kanske aldrig träffas mer. Jag kommer sakna dom, jag saknar dom. Vi måste hålla kontaken och alla vi klassen vill nu åka till Rwanda i trean. Om vi alla kommer överens om att kämpa för det så tänker jag ta mig tusan göra med med näbbar och klor som det lustigt heter (mun och naglar). Söka bidrag, sponsorer och fonder och hela kittet, så kommer vi kanske dit och kan träffas igen. Det hade varit så underbart kul.

Experience for life.

onsdag 7 maj 2008

Johanna kramar mig bakifrån(?)

Jag är hemma igen och jag vet inte varför. varför är jag hemma igen?
Tillbaka från Taizé. Bort igen, försvunnen lixom.
Taizé var underbart. Många svenskar och JÄTTEMÅNGA holländare.
Nu de senaste dagarna sitter jag som på nålar och väntar på att email-adresserna ska komma. Det tar för lång tid.
Jag längtar tillbaka, hela tiden. För även om jag hade all tid i världen så hann jag inte med allt jag ville, så är det alltid. Men just nu känns det enda som att jag hann med det viktigaste.
Nu längtar jag till juli. Då ska jag ut på Interrail tillsammans med Es och Petra. Vi, eller ja, dom har planerat om resan. Det var bra för som det såg ut innan så skulle vi resa till alla ställen som fanns på kartan i hela Europa. Vilket vi inte hade hunnit.
Men jag har kommit på att vi ska till Holland, lätt att vi ska till Holland. Kom igen, det finns holländare där.
Jag sitter nere på Södra nu och skriver, min lärare är en fitta, jag orkar inte med henne. Måste skolan vara såhär jobbigt?
Ha, det tänker jag inte gå med på alls.