Vart försvann ni?

Vart tog ni vägen, ni som jag en gång delade någonting med. Ni som jag en gång hade känslor för och som fick mig att tänka. Ni som startade någonting i mig. Vart tog ni vägen? Ni försvann, trots att ni lovade att finnas kvar. Trots att ni lovade att höra av er. Så försvann ni. Ni som jag en gång delade något med, som jag upplevde något med, som jag utvecklades med. Ni försvann och tog någonting med er. Ni tog med er någonting från mig, något som nu fattas mig och nu är jag trasig, ofullbordad, när jag kunde ha varit hel. Bara ni hade stannat kvar. Men istället försvann ni, ni som jag en gång delat något med. Nu finns bara saknaden efter er närhet kvar och den fyller upp mer än tomrummet som brer ut sig mer och mer.

Vart tog ni vägen, ni saknade? Vart är ni nu? För jag letar, hela tiden letar jag efter er för jag saknar er så oerhört. Men varför letar bara jag, varför letar inte ni efter mig. Gav jag er inget alls? Var det bara jag som tog från er? Blev ni inte alls lika berörda av mig som jag blev av er?

Nej, såklart ni inte blev, det var ju bara jag. Jag är inte en människa som berör, jag är en människa som blir berörd, av andra. Men gick jag er verkligen helt obemärkt förbi? Fanns jag inte alls i era ögon? Det vill jag inte tro, för det går inte att inte beröras av ögonblicken som inträffar hela tiden.

Men varför hittar jag er inte då? Varför känns det enbart som att jag jagar er? Varför ska egentligen jag skriva först? Varför är jag den som ska ta första steget? Kunde det inte lika gärna vara du? Jag vill inte verka efterhängsen så jag kanske borde vänta till ni hör av er till mig istället för tvärtom. För om ni hör av er till mig först så får jag ju bekräftelsen om att ni faktiskt blev berörda. Men om ni inte hör av er då? Är det då som att jag inte finns, för i sådana fall kan jag ju inte ha funnits i era ögon någonsin.

Svara? För jag undrar verkligen; Var det bara jag eller var det ömsesidigt?
Eller egentligen vet jag, men för min skull, kunde ni inte ha låtsas bli berörda av mig. Bara eftersom jag var jag? Eller funkar det inte så? Jag vet inte.
Vart försvann ni, ni som berörde mig men uppenbarligen inte tvärtom? Gömmer ni er självmant eller är ni bara svåra att hitta? Jag vill så gärna se er igen, så jag får väl fortsätta leta efter något som jag egentligen inte vet vad det är. Tills jag hittar er…