Hehehe...

Igår hade vi sista uppspelet av musikalen. Det kändes asfett. För alla var så bra. Och eftersom det var sista föreställningen gav alla järnet och tog ut svängarna. Och så kuppade vi lite. Med fanfaren :)

Efteråt var det fest på Jalles. Fast jag stack hem och bytte om först. Skönt jau!
Fast det visade sig att vår privata (hihi) fest på Jalles inte skulle börja för än vid två (när vi kom på det var klockan 12) så det blidde det förfest hemma hos mig. Det var jävligt kul och jag blev jäääävligt full. Och jag vet inte hur det gick till. Och jag delade ut med mitt vin till mina gäster Det låter sjukt dumt såhär i efterhand men jag hade ju jävligt kul. Och det är mindre kul att vara full ensam. Så vi dansade och drack hemma hos mig innan det bar av till Jalles. Då var jag så full att jag inte visste vad som var fram eller bak. Men jag lyckades cykla till Jalles, utan att skada varken mej eller andra (fast det var rätt nära en gång).
Jag parkerade cykeln vid stadium innan det bar av till Jalles. Då var klockan typ kvart över två.

Tiden fram till klockan tre tycktes försvinna fort och det som hände var:

• Jag lyckades låsa in mig själv på den ena toaletten inne på Jalles (Maja fick komma och öppna).
• Jag satt i en soffa tillsammans med Niklas (jag minns inte alls var vi pratade om).
• Jag kräktes inne på den andra toaletten på Jalles
• Jag somnade inne på den toaletten på Jalles.

Sedan sov jag ostört där inne (och jag sov jävligt gott) med undantag av att Mikan och Tora med jämna mellanrum knackade på och frågade hur det var med mej. Jag var nog ganska kontaktbar. Jag tror jag svarade något i stil med: "jodå, det är lugnt, är lite trött bara. Jag kommer snart". Varenda gång de frågade. Klockan fem bankade de på dörren och frågade om jag skulle ha följe med dom hem. Det lät som en hyfsat bra idé. När jag kom ut kom jag dock inte ihåg vart jag hade ställt cykeln Så jag fick gå hem. Sedan kom jag hem och somnade med teatersminket på.
Nu är jag jävligt bakis och tänker ha en bakisdag med glass och godis. Ben och Jerrys låter gott...

Fast jag måste fixa Mors-dagpresent först... Och hämta min cykel.

Och jag säger: KESO!

Igår hade jag teateruppspel på Södra. Jag och andra halvan av min klass som var regissörer förra gången spelade upp våra monologer. Och jag vill bara säga, FY FAN VAD BRA DET GICK! Alla har utvecklats något så otroligt mycket sedan 1:an.
Min monolog gick ganska bra, den är väldigt rolig. Fast första uppspelet råkade jag slänga iväg en galge åt helvete och andra gång satte jag sönder stolen. Det var i och för sej bara lite kul.
Agnes var fett duktig i sin roll. Även om jag bara såg genrepet så var hon skitduktig då iallafall. Och Robban sa efter uppspelet att han tyckte att hon var skitbra.

Och nu till dagen: BAJS!
Har inte fått tag på prällen, ibland är han som bortblåst från jordens yta :(
Får försöka igen imorron.

Främlingen

Jag har inte bloggat på länge. Vad är detta?! Måste bli en bättre människa...

Okej, i helgen fyllde Mikan 18 och det firade hon med cocktail-party, hur mysigt som helst. Jag var där, fyllan var där, sminket var där och ett överflöd av östrogen var där. Mysigt. Det var i Fredags. I lördags var det kulturnatten men det märkte inte jag så mycket av. Tillbringade hela kvällen i Lomma och fick stiga upp okristligt tidigt för att ta mig till något som så väldigt kristligt som kyrkan för att jobba. Det var "små och stora" eller vad det nu heter. Det vill säga att det är tre gånger så mycket barn än vanligt, och dom är överallt.

Efter Gudstjänsten blev det fika, till slut hamnade jag och Lykke på Dans rum (Jag vet vad du tänker när du läser detta Lykke, fint ordval va? Bara för dej :P) där vi pratade om årets konfa. Vi kom fram till att fler ledare hade varit najs eftersom det blir väldigt många barn i år.
OCH, jag och Lykke har blivit huvudledare (eller nått), vilket är coolt. Eller egentligen gör det nog ingen skillnad mer än att vi får mer att göra, mer skit att ta och blir mindre uppskattade (cyniskt). Dan pratade om ett litet arvode men det tror jag först när jag ser det (saliga är det som tror utan att se!) och dessutom tror jag mest att han sa det för att få tyst på Lykke :P

Jag kom inte hem förens tre, vilket betyder att jag hade varit i kyrkan i typ 5 ½ timme och att jag bara kommer få betalt för ungefär 2. Men va fan, jag tycker om att vara där. Och att bli konfirmandledare igen ska bli kul.

Imorron har hälften av Es3c uppspel med sina monologer. Fast jag är inte den hälften, känns bra.

Nu måste jag sova, franskaläxan är precis klar och jag måste läsa lite Kafka innan jag somnar.

I Remember Your Sound

Shit alltså. Jag är helt utmattad, både psykist och fysiskt.
Om man säger såhär, jag är ledsen. Skitledsen, för jag saknar alla personer från Rwanda. Det är så himla surt att dom har åkt hem.

Vi träffade dom i torsdags första gången. Alla var verkligen skittrevliga och underbart snälla. Jag hade nästan inga förväntningar för det första mötet med dom eftersom vi knappt hade fått någon information alls om vad vi skulle göra men det var lätt över förväntan även om jag inte hade några. Jag har haft skiiiitkul och själva uppspelet blev skitbra. En utav de bästa grejerna jag gjort inom teatern.

Jag var med i en intervju också, till en film. Det var också roligt, fast intervjuaren ställde ganska konstiga frågor. Eller i början så var dom helt normala men efter ett tag så bad hon mig jämnföra Sveriges kultur med Rwanda Hallå lixom? Skitkonstigt och det var inte förrän efteråt som jag faktiskt tänkte på vilka sjuka frågor hon ställde.

På lördagen hade vi uppspel och det gick jättebra. Stående ovationer (vill ju inte vara den som är den men attans vad bra vi var) och Charlotte gav oss mycket beröm (första gången?). Vi bestämde oss att eftersom vi kanske aldrig skulle träffa the Rwanda people igen så ville vi hänga med dom. Malin var ensam hemma så vi bestämde oss för att alla skulle ses utanför stadsteaterns entré kl 8 och gemensamt gå till Malin. Dock blev jag ju som vanligt skitförsenad (även fast jag skyndade mig som bara den) som jag och Maria bestämde oss för att träffas direkt hos Malin istället. Fast även fast jag och Maria kom 20 minuter efter själva avtalstiden så var vi faktiskt först. Det dröjde typ 40 minuter innan alla kom.

Sedan festade vi. Och jag trodde ju att vi svenskar skulle behöva skämmas som fan för det svenska sättet att festa (vi super som svin och dansar som förstoppade slampor) men om jag säger såhär, afrikanerna var ännu värre (förutom att dom var 5000 gånger bättre på att dansa). Jag trodde att dom skulle titta snett på oss för vårt sätt att festa man igen ser man vilka fördomar man har som egentligen bara är ren och skär bullshit.

Vi kom till Annas fest ganska sent. Egentligen så var ju inte alla bjudna i från början men sedan hade tydligen Malin pratat med Anna senare och då hade hon sagt att det var okej. Vilket var skönt för då slappt det bli awkward stämning som jag ett tag trodde att det skulle bli. Sedan festade vi med afrikaner, shit vad roliga dom var. Och Angel fick till det, med en kille från Vipan som jag känner lite grann. Det var kul att se. Sedan fick dom helt plötsligt skitbrottom för dom skulle vara på flygplatsen klockan tre eller nått (klockan var kanske kvart över ett när dom kom på det) och då försökte vi ringa en taxi, vi satt i telefonkö i en halvtimme (27 minuter för att vara exakt) och vi kom i alla fall inte fram. Då var klockan kanske tjugo i 2 eller fem över halv och Angel sa att dom antagligen skulle behöva gå. Men det hade tagit dom 45 eller 50 minuter så jag ringde min mamma och bad henne snällt att hon skulle skjutsa dom tillbaka till hotellet. Min mamma är gos för hon hade struntat i att dricka vin om det skulle skita sig (vilket det ju typ gjorde) och hon hämtade dom i morfars bil (jag hade glömt att morfar hade vår bil eftersom han var upp i sommarstugan) och morfars bil är liten och dom var 6 stycken, 7 med mig (eftersom mamma passade på att skjutsa hem mig också eftersom jag skulle jobba idag) så alla fick sitta i varandras knä. Alla var skittacksamma och kramade om min mamma för att hon skjutsade dom (dom sa att vi var lika, tack?). I bilen blev det dock lite konstig stämning, jag vet inte var det var men det blev lite konstigt bara.
Sedan när vi var framme så steg jag ut ur bilen och kramade om alla.
Det känns alltid så konstigt med sådana avsked, när man ska säga hej då till folk som man umgåtts väldigt intensivt med en tid och som man vet att man kanske aldrig träffar igen, aldrig. Det kändes så himla konstigt, samtidigt blir man inte ledsen på det sättet (i alla fall inte jag) eftersom man inte riktigt fattar det, att man kanske aldrig träffas mer. Jag kommer sakna dom, jag saknar dom. Vi måste hålla kontaken och alla vi klassen vill nu åka till Rwanda i trean. Om vi alla kommer överens om att kämpa för det så tänker jag ta mig tusan göra med med näbbar och klor som det lustigt heter (mun och naglar). Söka bidrag, sponsorer och fonder och hela kittet, så kommer vi kanske dit och kan träffas igen. Det hade varit så underbart kul.

Experience for life.