I Remember Your Sound

Shit alltså. Jag är helt utmattad, både psykist och fysiskt.
Om man säger såhär, jag är ledsen. Skitledsen, för jag saknar alla personer från Rwanda. Det är så himla surt att dom har åkt hem.

Vi träffade dom i torsdags första gången. Alla var verkligen skittrevliga och underbart snälla. Jag hade nästan inga förväntningar för det första mötet med dom eftersom vi knappt hade fått någon information alls om vad vi skulle göra men det var lätt över förväntan även om jag inte hade några. Jag har haft skiiiitkul och själva uppspelet blev skitbra. En utav de bästa grejerna jag gjort inom teatern.

Jag var med i en intervju också, till en film. Det var också roligt, fast intervjuaren ställde ganska konstiga frågor. Eller i början så var dom helt normala men efter ett tag så bad hon mig jämnföra Sveriges kultur med Rwanda Hallå lixom? Skitkonstigt och det var inte förrän efteråt som jag faktiskt tänkte på vilka sjuka frågor hon ställde.

På lördagen hade vi uppspel och det gick jättebra. Stående ovationer (vill ju inte vara den som är den men attans vad bra vi var) och Charlotte gav oss mycket beröm (första gången?). Vi bestämde oss att eftersom vi kanske aldrig skulle träffa the Rwanda people igen så ville vi hänga med dom. Malin var ensam hemma så vi bestämde oss för att alla skulle ses utanför stadsteaterns entré kl 8 och gemensamt gå till Malin. Dock blev jag ju som vanligt skitförsenad (även fast jag skyndade mig som bara den) som jag och Maria bestämde oss för att träffas direkt hos Malin istället. Fast även fast jag och Maria kom 20 minuter efter själva avtalstiden så var vi faktiskt först. Det dröjde typ 40 minuter innan alla kom.

Sedan festade vi. Och jag trodde ju att vi svenskar skulle behöva skämmas som fan för det svenska sättet att festa (vi super som svin och dansar som förstoppade slampor) men om jag säger såhär, afrikanerna var ännu värre (förutom att dom var 5000 gånger bättre på att dansa). Jag trodde att dom skulle titta snett på oss för vårt sätt att festa man igen ser man vilka fördomar man har som egentligen bara är ren och skär bullshit.

Vi kom till Annas fest ganska sent. Egentligen så var ju inte alla bjudna i från början men sedan hade tydligen Malin pratat med Anna senare och då hade hon sagt att det var okej. Vilket var skönt för då slappt det bli awkward stämning som jag ett tag trodde att det skulle bli. Sedan festade vi med afrikaner, shit vad roliga dom var. Och Angel fick till det, med en kille från Vipan som jag känner lite grann. Det var kul att se. Sedan fick dom helt plötsligt skitbrottom för dom skulle vara på flygplatsen klockan tre eller nått (klockan var kanske kvart över ett när dom kom på det) och då försökte vi ringa en taxi, vi satt i telefonkö i en halvtimme (27 minuter för att vara exakt) och vi kom i alla fall inte fram. Då var klockan kanske tjugo i 2 eller fem över halv och Angel sa att dom antagligen skulle behöva gå. Men det hade tagit dom 45 eller 50 minuter så jag ringde min mamma och bad henne snällt att hon skulle skjutsa dom tillbaka till hotellet. Min mamma är gos för hon hade struntat i att dricka vin om det skulle skita sig (vilket det ju typ gjorde) och hon hämtade dom i morfars bil (jag hade glömt att morfar hade vår bil eftersom han var upp i sommarstugan) och morfars bil är liten och dom var 6 stycken, 7 med mig (eftersom mamma passade på att skjutsa hem mig också eftersom jag skulle jobba idag) så alla fick sitta i varandras knä. Alla var skittacksamma och kramade om min mamma för att hon skjutsade dom (dom sa att vi var lika, tack?). I bilen blev det dock lite konstig stämning, jag vet inte var det var men det blev lite konstigt bara.
Sedan när vi var framme så steg jag ut ur bilen och kramade om alla.
Det känns alltid så konstigt med sådana avsked, när man ska säga hej då till folk som man umgåtts väldigt intensivt med en tid och som man vet att man kanske aldrig träffar igen, aldrig. Det kändes så himla konstigt, samtidigt blir man inte ledsen på det sättet (i alla fall inte jag) eftersom man inte riktigt fattar det, att man kanske aldrig träffas mer. Jag kommer sakna dom, jag saknar dom. Vi måste hålla kontaken och alla vi klassen vill nu åka till Rwanda i trean. Om vi alla kommer överens om att kämpa för det så tänker jag ta mig tusan göra med med näbbar och klor som det lustigt heter (mun och naglar). Söka bidrag, sponsorer och fonder och hela kittet, så kommer vi kanske dit och kan träffas igen. Det hade varit så underbart kul.

Experience for life.