Låt bli det där!

Ujuj...

Nu sitter jag här. Vid mammas dator igen. Mitt i natten. Efter att jag har jobbat på Lunds. När jag ska på föreläsning klockan 10 nästa dag...

Oroande. Men samtidigt känner jag ändå peace i mej.
Trots att jag jobbat så mycket. Typ tre fyra pubar på rad. Känns det som. Ungefär.
Det var iaf väldigt kul ikväll.
Men idag blev klockan jääävligt mycket.
Det beror dels på att jag stannade kvar ett tag. Men det berodde också på att städandet tog lång tid. Och anledningen till att det tog så lång tid var för att hissen gick sönder. Och anledningen till att hissen gick sönder var för att NÅGON (eller NÅGRA) hoppade i den. Så den stannade. När jag var i.

Heh.

Och jag har lite cellskräck. Typ.
Jag undviker ofta att åka hiss. Just för att jag alltid tänker att jag ska dö. På riktigt. Jag tror det. Jag tror alltid att jag ska dö när jag åker hiss. Mitt hjärta börjar alltid slå lite snabbare när jag åker hiss och är i trånga utrymmen.
Så ikväll när vi skulle ner till källaren så åkte vi hiss. Från 6:e våningen till källaren för vi skulle stå i garderoben. Jag, Norberg och den nya killen. Och Peter följde med oss ner. Och mellan första våningen och källaren börjar Norberg och den nya killen "bråka" och studsa. Och då stannar hisshelvetet.
Dom måste på riktigt hoppat av någon vajer eller nått. För hissen var helt sne. Eller helt sne. Men den var sne. Den hängde liksom snett. Vilket var väldigt obehagligt
Så, först blev jag skiträdd. Men efter ett tag, när jag märkte att inget hände så lugnade jag ner mej. Kognitiv beteendeterapi kanske? Jag borde kunna det vid det här laget.
Iaf. Så jag lugnade ner mej. Det var inte så himla farligt. Jag menar. Peter snackade med folk på utsidan hela tiden som försökte få oss och alla andra var ju helt lugna så då får ju jag också faktiskt vara lugn.
Det var dock sjukt läskigt när de nollställde hissen, för då försvann strömmen. Alltså släcktes lampan i hissen och det blev mörkt. Och jag var typ sjukt rädd för att den där saken som höll hissen uppe skulle släppa och så skulle vi åka rakt ner källaren och bryta benen.
Men, det gick bra. Jag blev nog lite av med min cellskräck (typ) och efter 20 minuter en halvtimme kom vi ut ur hissen, dom fick veva upp den, och vi kunde fortsätta jobba.

Lite nyttigt att bli av med sin cellskräck.

Nu måste jag sova om jag ska få någon sömn alls.